20091112
Jag har ägnat eftermiddagen på att försöka få fason på en text till skapande svenskan. Ge konstruktiv kritik, snälla, och berätta vad ni får för känsla också. Tack.
Hon ska kolla på en lägenhet idag. Tar tunnelbanan tre stationer bort, det går fort. Går uppför trappan mot det grå dagsljuset och promenerar den korta biten till huset. Området är stökigt, smutsigt och själlöst. Skolan som ligger på tomten bredvid står igenbommad och övergiven. Stängslet runt om är intakt. Ett övergivet betongskelett, ensamt. Hon ger hyreshuset en närmre blick. Betongen är sprucken och teglet ser ut att vilja falla ur murbruket, lämna huset. Allt ser grått ut. Husen är grå. Betongen och teglet går i olika bleka nyanser. Det finns ingen växtlighet. Allt är asfalterat, i rutsystem som parkeringsplatser, men bilarna fattas. De få bilar som finns är rostiga, gamla, ser knappt levnadsdugliga ut. Ingen sol, inte ens en maskros. Inget som underlättar tillvaron. Ett barn sparkar i gruset vid trottoarkanten. Det bär nötta kläder och foten som sparkar i gruset är naken. Det är ensamt.
Hon ser en man hon antar är hyresvärden och går fram till honom, hälsar. Han ler och visar en rad ojämna, missfärgade tänder. Svarta fyrkanter fyller hålen där tänder har fallit ut. Hon ser hans hand i sin och ryser lite lätt, den är smutsig, lämnar ett avtryck i hennes handflata. Vilken tur att jag har handsprit, tänker hon för sig själv. De går mot dörren, han en bit framför och berättar om huset, hur länge han haft det och hur mycket han tycker om det. Ja, det syns verkligen säger hon sarkastiskt. Han ler ännu en gång och visar sina skeva tänder. Han öppnar dörren för de båda, den hänger snett och gångjärnen ger ifrån sig ett ljud, ett gnissel. En påminnelse om hur gammal byggnaden är. Hon tvekar när hon kliver in i trapphuset, det är mörkt. Hon ryser ännu en gång. Flertalet lampor fungerar inte och det stinker. Hon känner igen odören, det luktar som en urinoar. Gubbfis och kiss, med en touch av spya. Hon hoppas verkligen att det luktar bättre i den lägenhet hon ska titta på. De börjar gå upp för spiraltrappan, hyresvärden förklarar att hissen har varit ”ur funktion” under en tid. Hon nickar men säger inget, hon tittar på färgen på väggarna. Mörkgrön, flagnande. Väggarna har sprickor, precis som trappan. Hon går försiktigt, nästan på tå av rädsla för att ett trappsteg ska rasa in, av rädsla för att huset ska ge vika och kollapsa. Döda henne.
De kliver upp på första våningsplan och hon pustar ut. Bara två trappor kvar. Stanken hänger kvar och från en lägenhet hör hon någon skrika på ett främmande språk. Hon spanar runt i korridoren, ser fem dörrar numrerade från 1A till 1E. Korridoren är mörk, precis som trappuppgången. Det finns ingen ljuskälla, förutom en lampa som flimrar uppgivet över en av dörrarna. Fönstren är igenbommade. De fortsätter uppför ytterligare en smal spiraltrappa. Han ber henne akta sig för ett av trappstegen, det har en lös ovansida. Lägg det på minnet säger han, trappsteg sju i andra trappan. Hon känner ett kallt vinddrag och huttrar lite. Hon förstår att någonstans på andra våningen finns en trasig fönsterruta ingen har brytt sig om att laga. De fortsätter och så är de uppe på tredje våningen, hennes våning. Stanken har avtagit något. Hyresvärden stannar utanför en av dörrarna, 3E. Han fumlar med sin enorma nyckelknipa en stund, får fatt i en rostig nyckel. Låser upp, knuffar bryskt upp dörren. Den är kärv.
De stiger in i en hall. Den är trång och mörk, väggarna i samma mörka nyans som trapphusets. På en vägg hänger en smutsig spegel. Hon stryker fingret lätt över den och i solket skapas en rand. Det knirrar när hon går över golvet, mot köket, som är litet och slitet, smutsigare än hallen. Av nyfikenhet öppnar hon en kökslucka och färg från handtaget fastnar i hennes hand. Någonting rör sig där inne och hon kisar. Är det en råtta? En kackerlacka? Hon ryggar förskräckt bak, kan hon ens tänka sig att bo här? Hon är precis på väg att tacka för sig när mannen föser in henne i det kombinerade sovrummet och vardagsrummet. Det finns små fönster i rummet som hon tror väter ut mot skolan, men de är så pass ingrodda i smuts att hon inte kan se och inget solljus kan stråla in. Väggarna är mörkt bruna och hon får känslan av att vara inlåst, inspärrad i en grotta. Väggarna krymper in, hon får svårt att andas, drar häftigt in luft. Sekunden senare ser hon sig själv rusa ner för trappan. Mannen ropar efter henne, men hon stannar inte. Satans boning tänker hon aldrig återvända till.
Hon ska kolla på en lägenhet idag. Tar tunnelbanan tre stationer bort, det går fort. Går uppför trappan mot det grå dagsljuset och promenerar den korta biten till huset. Området är stökigt, smutsigt och själlöst. Skolan som ligger på tomten bredvid står igenbommad och övergiven. Stängslet runt om är intakt. Ett övergivet betongskelett, ensamt. Hon ger hyreshuset en närmre blick. Betongen är sprucken och teglet ser ut att vilja falla ur murbruket, lämna huset. Allt ser grått ut. Husen är grå. Betongen och teglet går i olika bleka nyanser. Det finns ingen växtlighet. Allt är asfalterat, i rutsystem som parkeringsplatser, men bilarna fattas. De få bilar som finns är rostiga, gamla, ser knappt levnadsdugliga ut. Ingen sol, inte ens en maskros. Inget som underlättar tillvaron. Ett barn sparkar i gruset vid trottoarkanten. Det bär nötta kläder och foten som sparkar i gruset är naken. Det är ensamt.
Hon ser en man hon antar är hyresvärden och går fram till honom, hälsar. Han ler och visar en rad ojämna, missfärgade tänder. Svarta fyrkanter fyller hålen där tänder har fallit ut. Hon ser hans hand i sin och ryser lite lätt, den är smutsig, lämnar ett avtryck i hennes handflata. Vilken tur att jag har handsprit, tänker hon för sig själv. De går mot dörren, han en bit framför och berättar om huset, hur länge han haft det och hur mycket han tycker om det. Ja, det syns verkligen säger hon sarkastiskt. Han ler ännu en gång och visar sina skeva tänder. Han öppnar dörren för de båda, den hänger snett och gångjärnen ger ifrån sig ett ljud, ett gnissel. En påminnelse om hur gammal byggnaden är. Hon tvekar när hon kliver in i trapphuset, det är mörkt. Hon ryser ännu en gång. Flertalet lampor fungerar inte och det stinker. Hon känner igen odören, det luktar som en urinoar. Gubbfis och kiss, med en touch av spya. Hon hoppas verkligen att det luktar bättre i den lägenhet hon ska titta på. De börjar gå upp för spiraltrappan, hyresvärden förklarar att hissen har varit ”ur funktion” under en tid. Hon nickar men säger inget, hon tittar på färgen på väggarna. Mörkgrön, flagnande. Väggarna har sprickor, precis som trappan. Hon går försiktigt, nästan på tå av rädsla för att ett trappsteg ska rasa in, av rädsla för att huset ska ge vika och kollapsa. Döda henne.
De kliver upp på första våningsplan och hon pustar ut. Bara två trappor kvar. Stanken hänger kvar och från en lägenhet hör hon någon skrika på ett främmande språk. Hon spanar runt i korridoren, ser fem dörrar numrerade från 1A till 1E. Korridoren är mörk, precis som trappuppgången. Det finns ingen ljuskälla, förutom en lampa som flimrar uppgivet över en av dörrarna. Fönstren är igenbommade. De fortsätter uppför ytterligare en smal spiraltrappa. Han ber henne akta sig för ett av trappstegen, det har en lös ovansida. Lägg det på minnet säger han, trappsteg sju i andra trappan. Hon känner ett kallt vinddrag och huttrar lite. Hon förstår att någonstans på andra våningen finns en trasig fönsterruta ingen har brytt sig om att laga. De fortsätter och så är de uppe på tredje våningen, hennes våning. Stanken har avtagit något. Hyresvärden stannar utanför en av dörrarna, 3E. Han fumlar med sin enorma nyckelknipa en stund, får fatt i en rostig nyckel. Låser upp, knuffar bryskt upp dörren. Den är kärv.
De stiger in i en hall. Den är trång och mörk, väggarna i samma mörka nyans som trapphusets. På en vägg hänger en smutsig spegel. Hon stryker fingret lätt över den och i solket skapas en rand. Det knirrar när hon går över golvet, mot köket, som är litet och slitet, smutsigare än hallen. Av nyfikenhet öppnar hon en kökslucka och färg från handtaget fastnar i hennes hand. Någonting rör sig där inne och hon kisar. Är det en råtta? En kackerlacka? Hon ryggar förskräckt bak, kan hon ens tänka sig att bo här? Hon är precis på väg att tacka för sig när mannen föser in henne i det kombinerade sovrummet och vardagsrummet. Det finns små fönster i rummet som hon tror väter ut mot skolan, men de är så pass ingrodda i smuts att hon inte kan se och inget solljus kan stråla in. Väggarna är mörkt bruna och hon får känslan av att vara inlåst, inspärrad i en grotta. Väggarna krymper in, hon får svårt att andas, drar häftigt in luft. Sekunden senare ser hon sig själv rusa ner för trappan. Mannen ropar efter henne, men hon stannar inte. Satans boning tänker hon aldrig återvända till.
Kommentarer
Postat av: Nina
den är väldigt medryckande, om en text kan vara det, skickligt ;)Kan hända det behövs fler "hon" i början, "och" eller "komma".
Postat av: Frida
Jag tycker det var bra! :)
Postat av: Anonym
Jag kunde inte läsa klart, fick ångest!
Trackback
